eternal sunshine of the spotless mind

jag är så jävla ledsen just nu. Besviken och ledsen. Jag vill hem härifrån. Jag vill iallafall bort från Colby. Hon är den mest stuck up jävla bitchen jag nånsin träffat. Otrevlig, omöjlig att jobba med. Jag känner mig inte alls välkommen av henne och David - jag känner mig som en anställd som jobbar precis hela tiden och gör precis allt i deras jävla hushåll.
När jag kom upp imorse hade hon skrivit ett brev och lagt det på disken:
"Elin, jag blev väldigt besviken att efter våran diskussion i tisdagskväll var du sen på onsdagmorgonen och sen ombokade du vårat möte igårkväll för ett socialt möte. Du gör inte detta jobb till en prioritet och ditt framförande bekräftar det.
Janine kommer idag klockan halv fyra. Du och hon måste fundera ut om du borde fortsätta med våran familj och om denna situation kan förbättras - vilket den måste!
Jag är inte längre nöjd. Jag kommer vara hemma klockan halv fyra så vi kan alla träffas och avgöra det bästa för den här situationen. Du är en mycket snäll och söt tjej Elin, men det är inte det enda kriteriet för ett job.

jag är på gränsen till tårar just nu. Jag känner mig så ... tom. besviken. ledsen.
Jag har ansträngt mig så mycket de här månaderna för att Colby ska tycka om mig, och för minsta lilla misstag får hon världens pms. Hon begär av mig att jag ska hålla huset kliniskt rent, men själv gör hon inte så mycket som att röra lillfingret för att hjälpa till.
"du gör inte detta jobb till en prioritet och ditt framförande bekräftar det." Jobba är fan det enda jag gör! Det där är den största förolämpningen jag någonsin har hört i hela mitt liv och det gör jävligt ont att läsa hennes brev.

vi skulle haft ett möte igårkväll där vi skulle diskutera en lista om fem saker hon tyckte att vi kunde lägga till i min arbetsdag. Jag frågade henne om det var okej med henne om vi kunde omboka mötet, för det var en social grej med skandinavier inne i stan som jag gärna ville gå på. Hon sa att det var okej, och jag dubbelkollade att det verkligen var okej, och hon sa ja igen. Jag sa att jag gärna pratar imorgon.
Och i onsdags när jag var sen - det var första gången på nästan fyra månader jag var sen. Och jag bad om ursäkt flera gånger.

Ikväll när min LCC kommer så tänker jag tala om för Colby hur jag verkligen känner. Att jag inte är bekväm med henne och att jag känner mig förolämpad.
och att hon kan ta sig där solen inte skiner. De kan ju försöka hitta en annan au pair som gör ett "bättre" jobb isåfall.