eternal sunshine of the spotless mind

idag anlände vi i Hollywood, LA.
NICE kan jag säga. Varmt som en jävla öken, exploaterat som fasen, skyltar med neonljus varannan centimeter, bilar, trafik och bensinlukt överallt, stressade människor till höger o vänster, en man utklädd som en sköldpadda.... men NICE.
än så länge har jag väl bara sett en bråkdel av den här staden egentligen, men jag kan redan nu säga att det här är ingen stad i min stil. Okej, jag kommer säkert inte banga på stränderna o festandet när Malin kommer hit om 3 veckor, men jag skulle ärligt talat aldrig klara av att bo här. Det är som alla säger.
"Los Angeles är.... bara så jävla stort".
det är faktiskt sant. det finns typ egentligen ingenting speciellt med den här staden. Universal Studios typ.. och alla stränder o kändisar o blablabla. Det är inte som San Francisco som har massa sevärdheter och faktiskt är en fantastiskt vacker stad. Jag gillar definitivt San Francisco bättre än Los Angeles. men jag skulle ju inte banga på det här vädret och stränderna....
Imorgon tänkte vi åka till Universal Studios. Men jag såg nu på deras hemsida att en biljett kostar 100 dollar verkar det som. och det är ju lite VÄL mycket.
i dunno - vi får se.
sen tänker jag illafall tvinga mig till EN strand innan vi bilar hem igen. (ja.. vi ska BILA hem hela vägen)

jag är dålig på o blogga den här veckan. förlåt. och jag har inga roliga bilder o lägga upp heller. eller, vänta jag ska kolla..
okej det fanns lite roliga bilder men jag orkar inte lägga upp. nu ska jag leta upp videon på Nathan där han bajsar o visa för frida. den är jätterolig (nej man ser inte själva bajset, han står vid väggen o trycker)

aaaah.

nu är klockan 10.40 och jag ligger i min säng o försöker samla in hela den här dagens intryck. det har definitivt varit en lång dag. en väldigt bra lång dag.

min dag började klockan 6 då jag vaknade av mig själv - en hel timme innan väckarklockan skulle ringa. Jag kunde inte sova. Jag var hungrig, illamående och kissnödig på samma gång. Jag tror det var en blandning av nervositer och anxiousness inför "the arrival". (för er som inte vet - min familj anlände i San Francisco idag). Så jag gick upp o åt frukost - mjölk o cheerios. Hälsade på Garrett som satt vid datorn i köket (som vanligt) och gick tillbaka till mitt rum. Chillade lite i min säng och kollade på TV medans jag åt min frukost. Jag hörde hur Nathan, Julie och Colin vaknade. Vid kvart över sju började jag göra mig iordning. Plattade håret, sminkade mig, klädde på mig och packade lite nödvändigheter i min väska. Halv nio skulle jag passa barnen en timme medan Julie och Garrett packade det senaste. 
Igår, märkte jag till min förvåning, att de inte hade städat det minsta efter helgeng besök bestående av 4 vuxna, ett barn och en GIGANTISK hund. (som hårade GIGANTISKT mycket). Så jag måste säga att det kändes väldigt givande att få i uppgift att ta hand om två småbarn OCH se till att städa hela huset.
Vad jag åstadkom under en timme:
* såg till att Colin åt all sin frukost
* klädde Nathan
* klädde Colin
* Borstade Colins tänder
* Borstade Colins hår
* Bytte Nathans blöja. Två gånger
* Städade undan ALLA leksaker i det orangea vardagsrummet
* dammsög hela det orangea vardagsrummet
* dammsög hela det andra vardagsrummet
* satte igång diskmaskinen som var proppfull
* diskade de köksporslin som inte fick plats
* torkade alla ytor
* sopade köksgolvet

phew. efter det var jag svettig så jag bytte tröja :) kände att det kanske inte var läge på o möta familjen för första gången på 7 månader med svettfläckar? Nä

sen så bar det av mot flygplatsen. En och en halv timme senare var vi framme. Julie, Garrett och pojkarna steg av med all packning, Julie förklarade för mig exakt hur jag skulle åka för att hamna på short term parking. Sen kramades vi hejdå, de gick in och jag körde iväg.

Detta är hur Julie sa åt mig att åka:
Ligg till vänster så mycket du bara kan. Hela SFO är en stor cirkel så du kan bara cirkulera runt så kommer du till slut hitta en ingång till Short Term Parking. Vad du än gör, åk inte ut Long Term Parking - då hamnar du på motorvägen. Och då blir det klurigt att hitta tillbaka.

Detta är vad jag gjorde:
Sket i princip i exakt allt vad Julie sa och gjorde den exakta motsatsen istället.
Jag 1) låg inte till vänster så mycket jag kunde, 2) Åkte direkt mot Long Term Parking och 3) SURPRISE! Jag hamnade på motorvägen.
jäkla kålhuvud.
men - bright som jag är så tog jag iallafall nästa avfart och svängde om o åkte 101 South igen tills jag tog avfarten mot flygplatsen. Phew - jag hann bli riktigt nervös.

Hur som - väl inne på flygplatsen så försökte jag hitta till rätt terminal/gate/custom/ vad-fan-det-nu-heter-på-flygplats-språk. När jag väl hittat rätt - där jag och Viki mötte hennes föräldrar när de ankom innan jul förresten - så satte jag mig ner och började läsa min bok. Två timmar satt jag där o väntade och det gick faktiskt bra mycket fortare än man tror. Jag hann bli hungrig o kissnödig igen så jag köpte en macka och besökte the restrooms.

Klockan började närma sig 2 och jag bytte plats till ett säte där jag kunde se TV:n där de visar de som kommer ut innan de kommer ut. Ur en kamera lixom. På skärmen visade de att det började komma folk från Amsterdam flight KL605. Jag lade ner min bok i väskan, satte mig rakt upp och stirrade koncentrerat på skärmen. Tyckte att jag såg pappa och Frida överallt. Misstog en kines för Adam (förlåt Adam).... (och kinesen) ha ha ha skämt åsido.
Plötsligt ville jag springa in på toan och spy. Jag var SÅ nervös. Jag vet inte ens varför. Jag tror det var en blandning av exaltering och nervositet. eller nåt... jag satt och tänkte på hur det skulle vara att se dem och jag kom på mig själv med att få tårar i ögonen och verkligen nästan börja gråta.
Så på skärmen såg jag min bror. Min långa stiliga bror. Sen såg jag pappa för att bekräfta att de var dem och sen reste jag mig upp för att gå fram en bit så de skulle se mig när de kom ut från dörrarna. Från när de kom ut kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket. Jag kommer inte ihåg vem jag såg först, vem som såg mig först. Jag kommer bara ihåg att pappa sprang emot mig och sen brast det helt. Han kramade mig och jag började gråta.
Ärligt talat - jag trodde faktiskt aldrig in a million years att jag skulle gråta. Att mamma skulle gråta - det hade jag räknat med, men inte att jag skulle gråta... faktiskt. Jag grät inte när jag lämnade Sverige. Jag tror jag var för avskärmad och blockerad. Nu när jag tänker efter så känns det helt sinnesjukt att sist jag faktist såg dem var den 20e augusti 2007 på Arlanda då jag lämnade Sverige.... wow. jag kan fortfarande inte greppa det.
När jag kramat klart pappa (vilket tog ett ganska bra tag) så hade mamma, adam o frida ställt sig en bit bort. Jag vred o vände på mig men såg de inte förrän jag hade vänt helt på mig. Så där stod de. Jag grät fortfarande o gick fram o kramade alla.

Det var ett härligt ögonblick faktiskt. Undrar hur det blir när de åker sen igen? Det blir nog ett "okej, hejdå. Tack för att ni kom! Vi ses snart! 5 månader för att vara exakt! Puss o kraam!" från min sida.'

Vi hittade ut till parkeringen där bilen stod o allas blickar läste "waaaaaow. Iallafall Fridas när jag nämnde att det fanns en dvd i bilen o jag tog med mig filmer. haha

ungefär en och en halv timme senare var vi framme i Santa Rosa. Vi stannade på Lucky´s och självklart köpte de onyttigheter. jäkla familj! haha - här har jag gått o varit nyttig i 7 månader så ska de komma hit o köpa chips! vafalls?!
Frida o Adam gick o viftade med en Pringles under näsan på mig o viskade i mitt öra "vi ska nog få dig o äta chips igen ska du seeee..."
råttor...
(men de åt upp hela utan att jag smakade - how about that you bitches?!? HUH!??") ^^ ha ha

Sen åkte vi hem och det var som jag trodde - de blev helt amazed av huset. Med rätta, det är jäkligt fint.
Vi spenderade kvällen med att laga mat tillsammans (förutom adam som bänkade sig framför tvn med Family Guy). Sen kollade vi klipp på YouTube av Björn Gustavsson och skrattade. Det var mysigt. En riktig familjekväll. Somjag har saknat så mycket.
Mamma o jag låg i min säng o pratade lite om allt. Om mitt jobb, om killarna, om barn i allmänhet, om hur vi var när vi var små (tydligen var vi små änglar nästan hela tiden. Jag ber att generna går vidare till mina barn också..)

Nu ligger alla o sover - jetlag you know. imorgon ska vi åka ner till San Francisco o göra stan :)

Nighty Night!

Igår kom Julies bästa kompis Renee med hennes man Bob och deras ettåriga dotter Hannah, samt deras GIGANTISKA hund Yogi. (han är gudomligt söt). Senare under kvällen kom också Julies vän Shea och hennes man Raj. Så idag ska alla 6; Julie&Garrett, Renee&Bob samt Shea&Raj ut och besöka alla vingårdar häromkring. Så idag tar jag hand om:

Colin 4 år
Nathan, 1 år (som kryper snabbt som satan)
Hannah, 1 år (som springer snabbt som en idiot)
samt en hund som seriöst är stor som en Björn.

Än så länge har klockan bara hunnit bli 12.45, men jag vet redan en sak: Aldrig, ALDRIG ha en 4 åring och sen tvillingar. ALDRIG! Det går inte. Nathan och Hannah sov samtidigt och vaknade samtidigt. Båda på övervåningen. Så samtidigt som jag försökte byta Hannahs blöja och klä henne skrek Nathan som en galning inne i sitt rum. Hanna försökte vända sig hela tiden och ville inte alls ligga stilla, Colin satt nere i vardagsrummet och ropade: "AGAIN! AGAIN!" (hans film var slut o ville se den igen) Så när jag var klar med Hannah tog jag med henne och hennes blöja in i Nathans rum. Satte ner henne på golvet då hon började springa runt o pilla på ALLT! Eluttag, sladdar - you name it. Samtidigt skrek Nathan som en idiot. Så jag plockade upp honom och bytte honom och klädde på honom. Sen gick jag o hämtade Colins kläder och sa åt honom att ta av sig sin pyjamas och klä på sig. Vilket han såklart inte gjorde så jag fick göra allt åt honom. Han frågade: "are you mad at me?" och jag svarade: "Jaa, jag bad dig att klä på dig Colin och du gör inte som jag säger". Han svarar: "WELL THEN YOU`RE NOT MY FRIEND ANYMORE!"

whatever.

Sen skulle vi då gå ner. Jag hade Nathan på ena höften, Hannah på den andra, en blöja i vardera hand och en flaska i ena handen. Sprang ner fort till vardagsrummet och släppte ner dem här. Det finns en grind tack o lov så de kan iallafall inte gå upp för trappan. Colin kan gå ut genom en annan dörr till det andra vardagsrummet och upp till köket.

åh, jag är redan frustrerad. och jag ska passa dem i fem timmar till. Joy.

imorgon är jag iallafall ledig och tänker sova till... klockan 7 då jag kommer väckas av barnskrik.

KUL.

för det första vill jag säga att jag har ont precis överallt i min kropp.

nu är jag uppe för o göra mig iordning inför körkortsteorin. Jag vet inte - kanske är det som i Sverige att de tar kort nu och då vill jag inte se ut som ett freak (som jag kör på mitt svenska körkort och mitt gymkort.... och som jag bergis kommer göra på det här iallafall - bara för att) så jag tänkte att jag kan åtminstone gå upp tidigare o fixa håret o sminka mig lite. Igår efter att jag duschat så fönade jag håret (med min nya underbara fantastiska hårfön) för första gången sen jag kom till USA! FATTA jag har inte fönat mitt hår på ett halvår. och jag har inte plattat mitt hår på jag vet inte hur länge. haha evi sa på msn för några dagar sen: "men... du fönar ju håret varje dag". jag fönade håret varje dag när jag bodde hemma och brydde mig om hur jag såg ut. Nu hänger jag mest med småbarn och mammor så det spelar inte sådär jättestor roll för migjust nu om mitt hår är platt eller inte. hursomhelst, igår tog jag mig iallafall tid att föna håret - och WAOW! jag hade glömt hur volymigt mitt hår blir om jag fönar det. FANTASTISKT! UNDERBART! tillochmed Julie kommenterade det! och på lördag ska jag klippa mig. Om det blir så fint som jag föreställer mig att det blir (vilket det faktiskt nästan aldrig blir, men jag tänker vara naiv och hoppas iallafall) så blir det jättefint :) lite funky spunky sådär. mm det blir nog bra det här.

Nä, nu är faktiskt klockanhalv åtta, om en timme går bilen. Och jag måste hinna:

* sminka mig
* klä på mig
* äta frukost
* fixa håret lite iallafall
* borta gaddarna
* städa rummet (städarna kommer idag så mitt rum kan inte se ut som ett bombnedslag.iallafall inte med alla kläder på golvet)

hejhej!

så... jag berättade för Julie om mina planer om att traska hem från gymmet idag och hon påminde mig om hur långt det faktiskt är och att det kommer bli mörkt och så. Men jag sa äsch, det tar inte mer än en timme, och det finns ju gatulysen!

så, jag sprang en timme och började vid 6.20 att traska hemåt.
När jag efter ungefär en timme närmar mig Chanate och Hidden Valley (där Colins preschool ligger) märker jag att det verkligen är helt bäcksvart. Gatulysena är släckta, det är en väääldigt trafikerad väg där hastighetsgränsen ligger på 35 mph men ingen kör långsammare än 50 (förutom jag)
Så, där gick jag - på väggrenen för det fanns ingen trottoar, utan gatulysen, utan något som helst lyse, utan mobiltelefon och främst - utan reflex. Världshistoriens bästa offer för en bilcrash. Det var definitivt obehagligt.

min mamma har bergis andnöd vid det här laget.
men jag har lärt mig en läxa:
1. alltid ha med mobiltelefon
2. aldrig gå hem efter att ha sprungit i en timme (knäna går sönder)
3. alltid ha reflex

och tro mig - jag kommer aldrig igen gå hem från the YMCA sådär sent.
jag är för övrigt helt jävla slutkörd just nu. det tog 1h 20 min att gå hem. plus de där j*vla backarna överallt.
phew. nu = sova

nej fan. måste läsa igenom körkortsteorin. prov imorgon.

(ooh, och klipptid på lördagmorgon!!)

nu har jag varit duktig och tagit tag i de sakerna jag har undrat över

#1. Vad händer med mitt au pair år om jag inte pluggar alla 6 credits?
#2. Vart fan är min plånbok från Urban Outfitters?

svar på #1:
Jag ringde de på Cultural Care och de bekräftade det som Denyse sa till mig (min värdelösa LCC).
Det enda som händer är att man inte får tillbaka sin deposition, man får inte förlänga med ett extra år (åhnej). men eftersom vi inte betalade någon deposition (pga något speciellt erbjudande at the time) och jag definitivt inte planerar att stanna ett extra år så är det inte så fruktansvärt hemskt för mig om jag inte pluggar klart allt. men jag ska försöka plugga något iallafall. Gäller bara att ta tag i det ungefär nu.

svar på #2:
Jag fick ett mail där det stod att min order hade blivit placed on backorder och att den skulle skickas därifrån den 12e februari. Sen fick man räkna med att det kunde ta mellan 7-10 businessdays innan den kommer fram (vilket jag har räknat ut skulle varit den 26e). Och den har fortfarande inte kommit.
Så jag ringde deras kundservice och frågade vad som hade hänt. Om den blivit borttappad på vägen eller något. Hon sa att det var mycket möjligt att den kan ha blivit placerad på backorder igen, men hon tog ordernumret och kollade upp det. Så nu ska den tydligen komma inom ett par dagar.
Weey im excited. den är fin. (hoppas jag iallafall - den såg fin ut på hemsidan)

nu ska jag ringa o boka klipptid tills antingen nu på söndag eller nästa söndag. Måste ju vara fin i håret tills familjen kommer. Så här kan jag ju iallafall inte se ut.


Jisses, det knackade just på dörren (underbar timing med Nathan som stortjöt och Colin som skrek varannan minut "where is my milk? Where is my milk?"). Det var Jehovas vittnen som ville bjuda oss till ett möte för att fira Jesus (påsken kommer ju nu).

Såhär stod det på inbjudan:
Jesus Christ said that the greatest love a person can have for his friends is to give his life for them. (John 15:13) That is exactly what Jesus did just hours after making this statement.

How does Jesus´ death affect you? Why was is the greatest demonstation of love? Will you be counted among Jesus´ friends? If that is your desire, then you are encouraged to follow Jesus´ instruction to commemorate his death. - Luke 22:19.

This year, the anniversary of Jesus´ death falls on saturday, March 22, after sundown. Jehovah´s Witnesses invite you to remember this event with them and to examine why Jesus´ sacrifice was the demonstration of a love beyond compare.