eternal sunshine of the spotless mind

aaaah.

nu är klockan 10.40 och jag ligger i min säng o försöker samla in hela den här dagens intryck. det har definitivt varit en lång dag. en väldigt bra lång dag.

min dag började klockan 6 då jag vaknade av mig själv - en hel timme innan väckarklockan skulle ringa. Jag kunde inte sova. Jag var hungrig, illamående och kissnödig på samma gång. Jag tror det var en blandning av nervositer och anxiousness inför "the arrival". (för er som inte vet - min familj anlände i San Francisco idag). Så jag gick upp o åt frukost - mjölk o cheerios. Hälsade på Garrett som satt vid datorn i köket (som vanligt) och gick tillbaka till mitt rum. Chillade lite i min säng och kollade på TV medans jag åt min frukost. Jag hörde hur Nathan, Julie och Colin vaknade. Vid kvart över sju började jag göra mig iordning. Plattade håret, sminkade mig, klädde på mig och packade lite nödvändigheter i min väska. Halv nio skulle jag passa barnen en timme medan Julie och Garrett packade det senaste. 
Igår, märkte jag till min förvåning, att de inte hade städat det minsta efter helgeng besök bestående av 4 vuxna, ett barn och en GIGANTISK hund. (som hårade GIGANTISKT mycket). Så jag måste säga att det kändes väldigt givande att få i uppgift att ta hand om två småbarn OCH se till att städa hela huset.
Vad jag åstadkom under en timme:
* såg till att Colin åt all sin frukost
* klädde Nathan
* klädde Colin
* Borstade Colins tänder
* Borstade Colins hår
* Bytte Nathans blöja. Två gånger
* Städade undan ALLA leksaker i det orangea vardagsrummet
* dammsög hela det orangea vardagsrummet
* dammsög hela det andra vardagsrummet
* satte igång diskmaskinen som var proppfull
* diskade de köksporslin som inte fick plats
* torkade alla ytor
* sopade köksgolvet

phew. efter det var jag svettig så jag bytte tröja :) kände att det kanske inte var läge på o möta familjen för första gången på 7 månader med svettfläckar? Nä

sen så bar det av mot flygplatsen. En och en halv timme senare var vi framme. Julie, Garrett och pojkarna steg av med all packning, Julie förklarade för mig exakt hur jag skulle åka för att hamna på short term parking. Sen kramades vi hejdå, de gick in och jag körde iväg.

Detta är hur Julie sa åt mig att åka:
Ligg till vänster så mycket du bara kan. Hela SFO är en stor cirkel så du kan bara cirkulera runt så kommer du till slut hitta en ingång till Short Term Parking. Vad du än gör, åk inte ut Long Term Parking - då hamnar du på motorvägen. Och då blir det klurigt att hitta tillbaka.

Detta är vad jag gjorde:
Sket i princip i exakt allt vad Julie sa och gjorde den exakta motsatsen istället.
Jag 1) låg inte till vänster så mycket jag kunde, 2) Åkte direkt mot Long Term Parking och 3) SURPRISE! Jag hamnade på motorvägen.
jäkla kålhuvud.
men - bright som jag är så tog jag iallafall nästa avfart och svängde om o åkte 101 South igen tills jag tog avfarten mot flygplatsen. Phew - jag hann bli riktigt nervös.

Hur som - väl inne på flygplatsen så försökte jag hitta till rätt terminal/gate/custom/ vad-fan-det-nu-heter-på-flygplats-språk. När jag väl hittat rätt - där jag och Viki mötte hennes föräldrar när de ankom innan jul förresten - så satte jag mig ner och började läsa min bok. Två timmar satt jag där o väntade och det gick faktiskt bra mycket fortare än man tror. Jag hann bli hungrig o kissnödig igen så jag köpte en macka och besökte the restrooms.

Klockan började närma sig 2 och jag bytte plats till ett säte där jag kunde se TV:n där de visar de som kommer ut innan de kommer ut. Ur en kamera lixom. På skärmen visade de att det började komma folk från Amsterdam flight KL605. Jag lade ner min bok i väskan, satte mig rakt upp och stirrade koncentrerat på skärmen. Tyckte att jag såg pappa och Frida överallt. Misstog en kines för Adam (förlåt Adam).... (och kinesen) ha ha ha skämt åsido.
Plötsligt ville jag springa in på toan och spy. Jag var SÅ nervös. Jag vet inte ens varför. Jag tror det var en blandning av exaltering och nervositet. eller nåt... jag satt och tänkte på hur det skulle vara att se dem och jag kom på mig själv med att få tårar i ögonen och verkligen nästan börja gråta.
Så på skärmen såg jag min bror. Min långa stiliga bror. Sen såg jag pappa för att bekräfta att de var dem och sen reste jag mig upp för att gå fram en bit så de skulle se mig när de kom ut från dörrarna. Från när de kom ut kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket. Jag kommer inte ihåg vem jag såg först, vem som såg mig först. Jag kommer bara ihåg att pappa sprang emot mig och sen brast det helt. Han kramade mig och jag började gråta.
Ärligt talat - jag trodde faktiskt aldrig in a million years att jag skulle gråta. Att mamma skulle gråta - det hade jag räknat med, men inte att jag skulle gråta... faktiskt. Jag grät inte när jag lämnade Sverige. Jag tror jag var för avskärmad och blockerad. Nu när jag tänker efter så känns det helt sinnesjukt att sist jag faktist såg dem var den 20e augusti 2007 på Arlanda då jag lämnade Sverige.... wow. jag kan fortfarande inte greppa det.
När jag kramat klart pappa (vilket tog ett ganska bra tag) så hade mamma, adam o frida ställt sig en bit bort. Jag vred o vände på mig men såg de inte förrän jag hade vänt helt på mig. Så där stod de. Jag grät fortfarande o gick fram o kramade alla.

Det var ett härligt ögonblick faktiskt. Undrar hur det blir när de åker sen igen? Det blir nog ett "okej, hejdå. Tack för att ni kom! Vi ses snart! 5 månader för att vara exakt! Puss o kraam!" från min sida.'

Vi hittade ut till parkeringen där bilen stod o allas blickar läste "waaaaaow. Iallafall Fridas när jag nämnde att det fanns en dvd i bilen o jag tog med mig filmer. haha

ungefär en och en halv timme senare var vi framme i Santa Rosa. Vi stannade på Lucky´s och självklart köpte de onyttigheter. jäkla familj! haha - här har jag gått o varit nyttig i 7 månader så ska de komma hit o köpa chips! vafalls?!
Frida o Adam gick o viftade med en Pringles under näsan på mig o viskade i mitt öra "vi ska nog få dig o äta chips igen ska du seeee..."
råttor...
(men de åt upp hela utan att jag smakade - how about that you bitches?!? HUH!??") ^^ ha ha

Sen åkte vi hem och det var som jag trodde - de blev helt amazed av huset. Med rätta, det är jäkligt fint.
Vi spenderade kvällen med att laga mat tillsammans (förutom adam som bänkade sig framför tvn med Family Guy). Sen kollade vi klipp på YouTube av Björn Gustavsson och skrattade. Det var mysigt. En riktig familjekväll. Somjag har saknat så mycket.
Mamma o jag låg i min säng o pratade lite om allt. Om mitt jobb, om killarna, om barn i allmänhet, om hur vi var när vi var små (tydligen var vi små änglar nästan hela tiden. Jag ber att generna går vidare till mina barn också..)

Nu ligger alla o sover - jetlag you know. imorgon ska vi åka ner till San Francisco o göra stan :)

Nighty Night!