eternal sunshine of the spotless mind

sen min familj åkte hem igårmorse har min hemlängtan varit värre än någonsin. jag har fått ångestkänslor i bröstet och vill bara åka hem. och nu har jag ändå malins ankomst och våra 2 veckor i LA att se fram emot, efter det kommer jag dö av depression. jag vill ha en anledning att åka hem. typ: jag har fått ett jobb på TV4 och måste börja nu med en gång.
så kan jag bara säga: jag är SÅ ledsen, men jag MÅSTE åka hem.
men det har jag inte. in fact, igår frågade Julie mig om jag kunde tänka mig att stanna den sista månaden (som är till för att resa) och jobba för dom. Det vill jag inte. Jag vill bara åka hem. Men jag har inte hjärta att säga det till Julie. Egentligen vill jag åka hem nu, men jag kan bara inte säga det till Julie. Hon skulle bli förkrossad.
om jag stannar den sista månaden är det 24 veckor kvar tills jag kommer hem. Om jag åker hem den 18e augusti är det 20 veckor...

jag ska maila Niklas och se om jag kan få jobb på Bygma i höst och i så fall skylla på det när hon undrar om jag kan stanna den sista månaden.

Det är inte det att jag inte trivs här, för det gör jag... till en viss del. Julie och Garrett är toppen. Nathan är söt o Colin är rar, men ibland kan ungarna vara riktiga monster och då vill jag inget annat än att bara åka hem. Jag önskar att jag bodde i San Francisco så jag kunde träffa mina kompisar där oftare. Jag önskar att Fia och jag bodde närmare varandra. Jag önskar vi hade samma schema och lika stora värdbarn så vi kunde ses på playdates varenda dag o skiljas åt när vi i stort sett slutade. Jag önskar att jag inte var så jävla isolerad på den här kullen, eller att det gick bussar, eller att jag hade tillgång till en egen bil så jag kan åka och träffa folk. Jag önskar att våran LCC inte var så jävla värdelös och kunde se till att vi träffar andra au pairer i området. Jag önskar att Cultural Care inte var så jävla värdelöst. Jag önskar att jag aldrig ens hade gått med i det här jävla programmet.

faan.