eternal sunshine of the spotless mind

Jag såg för några veckor sen en reklamskylt för The Color Purple. en musikal i produktion av Oprah Winfrey, som skulle gå på Orpheum Theatre här i San Francisco, och jag bara bestämde mig direkt att den måste jag se. Jag minns att mamma har pratat om filmen, Purpurfärgen som den heter på svenska, och att filmen var både Whoopie Goldbergs och Oprah Winfrey´s filmdebut. Dessutom har jag hört att den ska vara jättebra, så att se den som musikal var direkt givet. (Jag som älskar musikaler).
Men så kom jag på att för att verkligen uppskatta musikalen, för att få den riktiga musikalkänslan så måste jag se filmen innan. Så ikväll klockan elva när jag uttråkat zappade mellan kanalerna på min tv råkade jag hamna på en kanal där The Color Purple precis skulle börja. Flax!
Halv tre slutar den... och jag som ska upp o träna imorgon. usch. Men jag måste se klart den. Den är hemsk. Och jag har aldrig sett Whoopie så bra i en film förut. I andra roller hon har gjort spelar hon nästan alltid en skämtsam roll, men inte i den här filmen. Man vill nästan gråta under varje sekund under hela filmen.
Visste ni att den blev nominerad till 11 Oscars 1986, men vann inte en enda Oscar? Det är för mig obegripligt.
Oprah Winfrey är för övrigt också läskigt bra i den här filmen. Och det är hemskt att se hur hennes karaktärs personlighet förändras under filmens gång - hur hon som svart kvinna i 30-talets amerika blir nedtryckt och såld till en vit man som deras slav.
För er som inte har haft chansen att se den här filmen än - se den.