eternal sunshine of the spotless mind

jag känner att jag ska försöka haka på Marias nya grej: sluta vara surkärring o bitter. jag ska försöka vara glad och njuta av den sista tiden här...
även fast det inte finns något att njuta av.
förutom en jätteirriterande 4åring, en gnällig bäbis, en överarbetad mamma, en väldigt frånvarande pappa, en skitlön för alldeles för mkt arbete, en sugig stad och inga kompisar!
(förutom min underbara Fia!)

det där var det sista surkärriga, jag lovar

nu är klockan 5 och Julie är med killarna på swimclass. jag ska åka till gymet...
nån gång ikväll. riktigt när vet jag inte än. men det vet jag när det händer. När jag reser mig och byter om och faktiskt åker.
om det händer.

jag läste igenom mina gamla blogginlägg nyss och hittade ett inlägg där jag hade skrivit att min familj och Malin skulle komma om en respektive 2 månader. Tänk, det var 3 månader sen jag skrev det. 3 månader! Det är 3 månader kvar tills jag åker hem. Det kanske inte tar så lång tid ändå :) Jag blev uppmuntrad av Linus och Markus på msn idag. Det behövde jag verkligen. Jag började seriöst fundera på att åka hem nu istället och spendera sommaren i Sverige. Men det finns så mycket saker som gör att jag känner att jag måste stanna.
1. Jag avslutar programmet i förtid
2. Jag gör det riktigt svårt för Julie att försöka hitta en ny au pair i tid, alternativt att hon måste säga upp sig från sitt jobb
3. Jag kanske blir osams med Julie och får inget bra rekommendationsbrev från henne som jag behöver.

är sugen på glass igen. Ska gå o hämta en apelsin.
Nya tider, nu ska jag försöka vara på glatt humör istället!