eternal sunshine of the spotless mind

nu är jag sådär skakig igen. skakigt arg som jag kunde bli på Joey förut. Ni har säkert läst ett av de blogginläggen när jag blev så frustrerad att jag ville slita av mig håret.

Jag började jobba sent idag - 10.30. Nathan hade inte sovit första napen och ingen var påklädd. Julie åkte till jobbet och jag lade Nathan och lät Colin se på TV medan jag vikte tvätt. Så vaknade Nathan 1.30 och Jag klädde på honom och gick ner till Colin med hans kläder, stängde av TVn och sa: Jag ska gå och klä på mig så går vi till parken sen! Så, ta av dig din pyjamas, sätt på dig dina kläder så går vi sen, okej? Deal?"
Deal, svarar han och jag går in till mitt rum. 15 minuter senare är jag klar och jag går ner till vardagsrummet för att hämta Colin. Han har fortfarande sin pyjamas på sig och han ligger under soffan och gömmer sig,
Colin? ropar jag på honom eftersom jag inte ser honom. Han svarar inte. Colin! Ropar jag lite högre - han svarar fortfarande inte.
COLIN! nästan skriker jag och han svarar fortfarande inte. Det finns inte en chans i helvetet att han inte hör mig. Så jag går ner i vardagsrummet och letar efter honom. Så, jag hittar honom under soffan och drar fram honom.
"Colin, varför svarade du inte när jag ropade?"
han svarar inte.
"Colin?"
ingenting
"Alright, Colin... vill du gå till parken?"
yes
"okej, så om du vill gå till parken så måste du klä på dig. Varför gjorde du inte som jag bad dig?"
svarar såklart inte
"Okej, Colin jag ger dig en chans till. Jag ska gå upp och hämta en tröja till Nathan, när jag kommer ner vill jag se dig påväg att ta av dig din pyjamas och ta på dig dina kläder okej?"
....
"Okej Colin? Deal?
tyst
"Colin! Deal?"
mmm
"say deal"
deal
"Okej, bra."
Jag går upp och hämtar Nathans tröja och när jag kommer ner har han FORTFARANDE inte gjort som jag bett honom. Han ligger på golvet och pillar sig i håret!!!

"Colin, varför är du inte klädd?!?!"

--------------------------

"okej" Jag rycker tag i honom, måttligt irriterad och klär honom. Jag förklarar för honom hur respektlöst det är att ignorera mig när jag försöker få med honom på något roligt. Han tittar bort och himlar med ögonen.

Efter att jag har klätt honom förklarar jag för honom noggrant:
"Okej, Colin. Du har betett dig som en liten pojke hela morgonen. Stora pojkar kan klä sig själva och lyssna på vad andra säger. Om du vill att vi ska gå till parken så måste du gå upp och ta på dig dina skor själv. Okej?"

Jag tog fram skorna och sa åt honom att börja ta på sig dem. Mitt tålamod har nu sjunkit WAY DOWN.

Han börjar krypa runt på golvet runt skorna.

"Colin! Ta på dig skorna!"

Han lyssnar inte. Jag går fram till honom, tar tag i honom och tittar honom i ögonen.

"Colin, lyssna noggrant på mig nu. Såhär är det: om du vill gå till parken så måste du ta på dig dina skor själv. Jag kan inte göra allting åt dig. Jag ska gå upp och byta Nathan, när jag kommer ner vill jag att du ska ha dina skor på dig. Om du inte har börjat ta på dig skorna så går vi inte till parken, om du inte gör som jag säger så stannar vi hemma, och du får ha private time. Det betyder att istället för att gå ut och ha kul i det fina vädret så stannar vi hemma och har tråkigt. Du få sitta ensam på ditt rum och leka själv. Vilket vill du göra?"

"go to the park"

"Okej, bra! Det vill jag också göra! Så vad måste du göra för att få gå till parken?"
"put on my shoes"

"Bra Colin! Precis! Så jag ska gå upp och byta Nathan, och du tar på dina skor och så går vi sen. Okej?"

okay.

Jag går upp och byter Nathan. När jag kommer ner står skorna ensamma på golvet och Colin kryper fortfarande runt. Jag suckar och säger högt:

"Alright, i guess we´re not going to the park"

här får Colin ett totalt tantriskt utbrott och börjar skrika och gråta
"I WANNA GO TO THE PAAAAAAAAAAAARK! ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHÄÄÄÄÄÄÄ!"

Jag tar tag i hans arm för att ta med honom upp till hans rum och han TOTALSKRIKER. Jag har aldrig hört någon skrika så högt och panikslaget. Jag svär, han lät alldeles panikslagen. Som om jag hade slagit honom eller att nån skulle tvinga honom att äta maskar eller nåt. Han var verkligen panikslagen. Han skrek och grät och hulkade
"BUT I WANNA GO TO THE PAAAAAAAAAAAAARK ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!"

och jag svarade bara:
"det skulle du tänkt på innan Colin, när du betedde dig dåligt och inte lyssnade på mig"

 Jag fick bära honom upp för hela trappen. Och då hade jag Nathan på höften också. Colin tog inte ett enda steg. Och han skrek under hela vägen uppför trappan.

Väl uppe i hans rum har han fortfarande inte slutat skrika eller gråta. Jag tar tag i honom och försöker lugna ner honom och förklarar varför han får det här straffet. (lärt mig av Supernanny på TV). Han lugnar sig något men gråter fortfarande. Jag berättade att som straff för att han inte lyssnade på mig och gjorde som jag sade, så ska vi inte gå till parken nu. Däremot, om han har en bra privatetime utan att avbryta den så kan vi gå till parken sen. Efter en stund lugnar han ner sig och jag lämnar honom ensam i hans rum. Nu har han varit där i 30 minuter och jag ska snart gå och hämta honom. Jag måste bara andas och samla lite styrka först.

Jag kanske låter som en coldhearted bitch, men försök klara det här själva så ska ni nog se att ni antagligen hade gjort samma sak. Jag vet, han är bara 4, men det tar inte bort faktumet att det är fruktansvärt irriterande. 4åringar borde fan kunna klä sig själv och ta på sig sina skor själv. In fact - jag vet att han kan det, för i Julies närvaro gör han precis som hon säger....

åh hur ska jag stå ut i 6 månader till?