eternal sunshine of the spotless mind

jag vaknade imorse av att jag grät. Drömde att  min mamma var död. Det var verkligen den hemskaste drömmen jag någonsin drömt. Så ångestladdad och fruktansvärd. Det var så sjukt verkligt. Att känna att jag aldrig någonsin nåsgonsin skulle få träffa min mamma igen var det värsta jag har varit med om. Jag kände verkligen den tomheten man upplever när någon i ens liv försvinner. Att jag saknade hemme så mycket att det gjorde ont. Och den känslan att det finns absolut ingenting jag jag göra för att få henne tillbaka... Usch, jag ska aldrig mer vara elak/jobbig tonåring mot min mamma. En dag kommer hon dö, och jag har fått en smak på hur jag kommer må. Det vill jag aldrig känna igen.
Jag gick upp ur min säng och in i mammas rum för att se om hon var där och levde. Det var först då jag förstod att jag hade drömt alltihopa. Jag började nästan gråta igen och ville bara lägga mig brevid henne, men jag ville inte väcka henne. Hon hade ju ändå faktiskt jobbat hela natten. Så jag gick tillbaka till mitt rum för att klä på mig och åka till skolan istället... nu sitter jag här med min engelskauppsats och väntar på ev så vi kan luncha.
Men först ska jag maila min chef.

tjing