dilemma

jag kom precis hem från en dag inne i stan med Sandra och Stephanie. När jag kom innanför dörren skriker Jackie av lycka när han ser mig. Colby tittar ut från köket, ser mig i ögonen och ler och säger "hej". Jackie drar med mig upp på ovanvåningen där jag träffar Joey och India. Sen går jag ner, ser David i vardagsrummet och säger hej. Han säger att han vill prata med mig, och jag sätter mig i fotöljen. Han säger att han hörde av Colby vad som hänt, och vad som ska hända, och säger att han är ledsen att det blev som det blev, och att han tyckte att jag hade underbar hand med barnen.

Han var såå helt underbart trevlig. Och jag fick så dåligt samvete. Hur blev det såhär? Kan vi inte prova igen?
Nu när både Colby och jag har sagt vad vi verkligen känner så kanske det bara kan bli bättre?
Jag tror jag ska prata med dem efter middagen och se vad de känner. Säga att jag är villig att ge det en andra chans om de är villiga att prova.
Jag har ju faktiskt äckligt bra schema, helt fantastiska barn och både David och Colby är faktiskt trevliga människor - vi hamnade bara på fel fot. Jaa, jag ska prata med dem. Sanningen är faktiskt den att det är bådas fel, inte bara deras. Jag kan jobba hårdare, och Colby kan vara trevligare.
Så får det bli.
Plus att de får fixa en jäkla värmeblåsare :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback